Psykoanalys och andlighet

INLEDNING

Den här lilla bebisen heter Nils och är två månader gammal. När jag har kontakt med honom kan jag känna en alldeles speciell magi som jag också känner igen från hur kontakten med många spädbarn kan kännas när de inte är hungriga eller trötta. Det är som om han utstrålar en inre klarhet och mening, en närvaro och kärlek. Och som om han verkligen är medveten, men då en medvetenhet ännu utan ord. Detta är ett tillstånd som jag skulle vilja kalla ren närvaro. /Being på engelska

Jag skulle vilja föreslå att du som läser det här försöker att leva dig in i att vara denna lilla bebis; detta tillstånd av ren närvaro utan ord; en liten stund. Gärna att du blundar när du inte tittar på bilden, eller tittar utan att fokusera på något särskilt, låter omgivningen flyta ihop.

Detta tillstånd som ett barn befinner sig i från början, kan antas ha att göra med att de har ett andligt ursprung. De har fortfarande kontakt med tidlösheten och en oändlig rymd, en värld av ren kärlek. Barnet har ofta mycket glädje, nyfikenhet och kärlek som smittar av sig till föräldrarna, något som gör det lättare för dem att klara av alla extra påfrestningar under den perioden. Detta tillstånd av en slags inre kraft, potential och mening brukar också hjälpa barnet igenom den enorma tillväxt och utveckling som spädbarnstiden och året därefter innebär. Inom psykoanalysen brukar man tala om det som den infantila omnipotensen, som också medverkar till att barnet börjar så småningom kunna röra sig på egen hand och tänja

på banden till föräldrarna. Men efter det så kommer den normala utvecklingen i vårt samhälle att leda till att denna närvaro försvinner alltmer.

Bland annat upptäcker barn hur beroende de är av de yttre objekten/föräldrarna för sin överlevnad och ofta börjar tappa kontakten med den andliga närvaron eftersom de blir så upptagna av att förhålla sig rätt för att få kärlek och omsorg Den engelske barnläkaren och psykoanalytikern Winnicott förde fram betydelsen av s k holding och basic trust för “the continuity of being”. D v s att barnet kan lita på att det är omtyckt och tryggt, kanske även när det har en egen vilja

Barnet är i stort behov av spegling och uppskattning från föräldrarna, men när det gäller den andliga dimensionen, saknar föräldrarna ofta kontakt med motsvarande upplevelser hos sig själva.

När barnet börjar lära sig ord finns det ursprungligen en direkt kontakt med det ordet betecknar, t ex hund, soffa osv alltså en förnimmelse av hunden och soffan samtidigt med ordet. När man talar om flera hundar och soffor, blir ordet ett begrepp, där närvaron, dvs den speciella inre upplevelsen

försvinner.

Jag kan t ex minnas från min barndom hur underbart det var att stå och titta på ett träd fullt med fåglar som sjöng, vilket paradis! Men hur den fantastiska närvaron försvann när jag blev tillfrågad vilken sorts fåglar det var.

I förskola och skola handlar det alltmer om att lära sig tänka på saker som blir alltmer abstrakta. Livet för oss vuxna baseras på denna förmåga att tänka, och att de flesta saker inte är direkt närvarande. Det gör att vi kan minnas, planera osv Det moderna livet och i stort sett all forskning och teknisk

utveckling i västerlandet baseras mycket på den förmågan, vilket i sin tur gör att allt blir mer och mer abstrakt Vi tappar kontakten med den direkta upplevelsen och med närvaron.

Hur det moderna livet bidrar till att barnets ursprungliga närvaro oftast försvinner går att utveckla mycket mer, men min avsikt med detta är att komma till att det är möjligt att återupptäcka den här andligheten genom den psykoanalytiska metoden kompletterad med andlig närvaroträning i olika former. D v s att återfå kontakten med Being igen (re-member) enligt Winnicott. Innan dess kommer jag att beskriva något om hur den här bristen på andlighet i vårt samhälle inte alltid har varit fallet och hur en del av de metoder jag lärt mig har sitt ursprung långt tillbaka i tiden. Och jag kommer också att beskriva min utveckling som psykoanalytiker som jag kompletterat med mindfulness och andliga läror.

ANTIKENS GREKLAND

För att ge lite perspektiv på detta vill jag säga några ord om hur man i antikens Grekland såg på verkligheten. (se bilden!)

Sokrates och Platon m fl beskrev att verkligheten bestod av en triad av Själen/Jaget, Kosmos/Världen och Gud/Being, Där dessa tre var oupplösligt förbundna med varandra.

Kosmos var världen = den materiella världen. Själen var människans medvetande dvs allt från tankar och känslor till syner och hörsel, lukter, handlingar osv. Och innefattade också upplevelser av det gudomliga.

Gud fanns i allting i Kosmos och Själen. Gud/Being var det eviga och oändliga. Människan = A Being var begränsad till tid och rum men själen som i olika utsträckning upplevde det gudomliga, var på så sätt också,

delvis eller helt evig och oändlig. Själen var som ett fält för närvaro och medvetenhet, som en fysisk organism men mer flytande och föränderlig.

Själen var således inte en fysisk struktur. Men förekomsten av det andliga och det fysiska /materiella samtidigt var självklar.

Själen var ett kunskapscentrum och man talade om olika sorters kunskap. Dels en ”direkt kunskap”, som när man doppar en tå i kallt vatten, då vet tån direkt att det är kallt vatten. Kunskapen upplevs direkt i tån, till skillnad från ”ordinär kunskap” som kommer ifrån minnen av sånt som är inlärt.

Man intresserade sig för hur man kunde kommunicera genom att kombinera ordinär kunskap med direkt kunskap (d v s närvaro).

Dikter är ofta exempel på det. Men också olika former av konst, musik, dans, arkitektur osv, som berör, gör det förmodligen pga att de lyckas kommunicera närvaro/andlighet.

MEDELTIDEN

Fortfarande på medeltiden tycks den gudomliga närvaron ha varit självklar vilket framgår t ex när man läser Jonna Bornemarks böcker Kroppslighetens mystik, och Det omätbaras renässans som bland annat behandlar medeltidens filosofer.

Mysticism inom religionen var ofta påtaglig, dvs den direkta närvaron av Gud. T ex beskrev den Heliga Birgitta och Mechthild von Magdeburg erotiska relationer med Gud.

Men redan på 1600-talet kunde Descartes formulera; ”jag tänker, alltså finns jag”. Vilket betydde att Gud inte behövdes.

I samband med den naturvetenskapliga och tekniska utvecklingen under tiden därefter blev det lättare att bara handskas med ett tvådimensionellt perspektiv. Den tidigare nämnda triaden hade övergått till att bli ett subjekt som studerade ett objekt. Jaget hade förlorat sin själ.

När Nietzsche tycktes bekräfta Descartes i slutet av 1800-talet med konstaterandet ”Gud är död,” så menade han förmodligen att Gud som ett yttre objekt inte fanns längre. Nietzsche lär ha varit mystiker och upplevde förmodligen en inre närvaro i stället.

PSYKOANALYSEN

Sigmund Freud som utvecklade psykoanalysen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hade som ambition att inordna den under ett naturvetenskapligt perspektiv och förmodligen bidrog detta till splittringen mellan honom och Carl Jung som var mer andligt intresserad.

Man skulle kunna önska att han och Jung och kanske också Wilhelm Reich, en dåtida analytiker som intresserade sig för kroppen, hade bildat en sammanhängande triad, likt den tidigare beskrivna från antikens Grekland.

NUTID

Dagens psykoanalys har sin grund i den Freudianska psykoanalysen men har influerats och modifierats under det gångna århundradet.

Teorierna om att vi har ett omedvetet själsliv är dock centrala även för modern psykoanalys. Det omedvetna styr vårt liv på ett sätt som vi inte vet om, och kan ge upphov till olika symptom och konflikter, som har till syfte (omedvetet) att det omedvetna inte ska bli medvetet.

En psykoanalys pågår vanligtvis under lång tid; ett antal år; och med 3-5 sessioner i veckan om 45-50 minuter. Detta eftersom arbetet med att närma sig det omedvetna inte kan gå rätlinjigt, utan väcker periodvis motvilja och försvar mot att få veta det som man tror är farligt eller olämpligt att veta. Tack vare den långa och täta kontakten med psykoanalytikern, kan dock så småningom en så pass trygg relation uppstå att man kan släppa på motstånd och försvar.

MBSR (Mindfulness-Based Stress Reduction)

Jag började arbeta som privatpraktiserande psykoanalytiker och psykoterapeut på nittiotalet. Efter kanske 10 år i arbetet, blev jag varse hur så gott som samtliga analysander var så oerhört stressade av sitt familjeliv eller brist på familj och sina studier eller jobb eller brist på detsamma. Att de var så upptagna av att duga och hade en så stark inre kritiker att det överskuggade möjligheterna att verkligen vara sig själva. Jag insåg att jag, för att verkligen få kontakt med mina analysander på djupet, behövde hitta ett sätt att hjälpa dem att varva ner.

Jag började utbilda mig till MBSR-lärare, där jag bland annat hade Jon Kabat-Zinn, som ”uppfann” MBSR-metoden som lärare. Han hade egentligen sin grund i Theravada-buddhismen och samarbetade med Saki Santorelli som hade sin grund i Sufismen.

MBSR är ursprungligen en gruppmetod om tio gånger, som är strängt manualiserad för att kunna utvärderas vetenskapligt.

Under den utbildningen lärde jag mig bland annat att lära ut meditation, yoga och kroppsskanning. Jag hade mycket svårt själv att verkligen varva ner tankarna som kom i en strid ström. För att lära mig kroppsskanning med mig själv-för att sedan kunna lära ut det- tränade jag varje dag i minst en timme under åtminstone ett år. Jag gick tillväga så att jag fokuserade jag på en tå osv i taget till dess att jag verkligen fick kontakt med den. Började med vä stortå, andades in i den och tänkte vä stortå,vä stortå… tills jag fick kontakt innan jag gick vidare.

Meningen var att verkligen uppleva kontakt, inifrån kroppen, inte genom den yttre bilden. Efter att så småningom ha lyckats gå igenom hela kroppen på detta vis var det möjligt att känna hela kroppen inifrån. Det kändes verkligen som om jag kunde känna varje cell. Och en påtaglig närvaro infann sig. Känslan som innefattade ett påtagligt lugn och stillhet kunde ofta sprida sig utanför kroppen, och ibland ge en känsla av oändlighet.

Jag arbetade under en period med några MBSR- grupper med ett par kollegor.

Min erfarenhet av att lära ut metoden i grupp blev att det var alldeles för kort tid, som en introduktion. Och för att det man

lärde sig skulle bli till en fördjupad kunskap och närvaro, skulle det vara bra med fortsatt stöd och träningshjälp. Jag började dock ganska snart att lära ut meditation, kroppsskanning mm till mina analysander och fann att dessa metoder gjorde att psykoanalysen kom att innehålla mycket mer än bara en strid ström av tankar, utan också kroppsliga, och olika former av andliga upplevelser. Och att närvaron i kroppen blev mer påtaglig.

Utbildningen i MBSR, som jag gick, innefattade också minst 4 st 10-dagars buddhistiska tysta retreater. Den första buddhistiska retreaten jag deltog i bestod av att man satt tyst och mediterade hela dagarna, utom ca en timmes s k Dharma-tal på kvällen, och dessutom smågruppssamtal med en lärare vid några tillfällen Efter ca 4-5 dagars retreat fick jag alltmer ångest, kändes oerhört svårt att sitta nära alla dessa människor utan att kunna prata med varandra. Fick för mig att ångesten berodde på att jag hade fått med mig fel meditationspall, och hade tänkt åka hem till Stockholm för att byta pall. Men jag fick låna en sådan pall, som jag hade hemma, av en vän. Det hjälpte inte. Så jag tänkte åka igen, men just då skulle vi ha smågruppsmöte.

Det blev att jag stannade och berättade om min ångest. Läraren undrade var i kroppen den satt och jag sa att det var i övre delen av ryggen. Hon frågade hur ångesten kändes. Jag sa att det gjorde ont och kändes spänt. Hennes röst kändes fylld av medkänsla när hon frågade vad jag trodde den handlade om. Jag berättade att jag kände mig så otroligt ensam när jag satt där bland alla människor och inte fick kommunicera. Sedan vällde en stark sorg ur mig och jag bara grät och grät och mindes hur oerhört ensam jag kände mig när min bror hade dött då jag var tolv och jag inte fick gråta, för min mor trodde inte det var bra för mig. Det kändes efteråt som en stark lättnad att denna sorg nu äntligen hade fått komma fram.

OM HUR JAG BÖRJADE PÅ THE RIDHWAN SCHOOL

Denna starka upplevelse gjorde att jag också blev intresserad av hur retreatläraren hade lärt sig att prata direkt till min kropp på det sätt hon gjorde. Något som jag inte upplevt tidigare trots många års egen psykoanalys och även kroppsterapi (George Downing mm) Hon berättade att hon gick på the Ridhwan School, där man lär ut en lära som integrerar psykoanalytisk kunskap med andlig utveckling. Ridhwan School lär ut en andlig ”lära” som har utarbetats av Hameed Ali (pseudonym A H Almaas) och Karen Johnson. Den har influerats av många andra läror, filosofier och religioner t ex buddhism och sufism, men även t ex kristendom. Själen har blivit ett centralt begrepp i läran och även den ovan beskrivna triaden från antikens Grekland.

Själen beskrivs som ett fält av medvetande. Själen är alltså på detta sätt ett fält som är relaterat till uppmärksamhet och medvetenhet. Fältet utsträcker sig vanligtvis genom kroppen, och upplevs ofta som ungefär lika stor som kroppen. Men själen har ingen särskild form. Den är totalt formlös och kan ta vilken form som helst. Beroende på vilket tillstånd den är i kan medvetandefältet lätt upplevas som större och t o m mycket större än kroppen och kan även upplevas sammantryckt till ett fält som är mindre än kroppen. Oftast tar den formen av kroppen eftersom den identifierar sig med kroppen. Den formar sig ofta efter jagets kroppsbild.När vi är medvetna om vår själ och har viss distans från vår kroppsbild, kan vi uppleva den fantastiska flexibilitet och formbarhet som själen besitter, och vi kan börja uppleva att vi själva kan anta alla möjliga skepnader och former. Själen liknades redan under antiken i Grekland vid en bläckfisk eller kameleont som båda har fantastiska förmågor att ändra både färg och form.

Det är naturligtvis viktigt att påpeka att detta med själen handlar om vårt upplevda medvetande. Detta är fenomenologi, som inte går att mäta med naturvetenskapliga metoder. Själen är allt vi upplever såsom tankar, känslor, vad vi ser, hör, luktar, våra handlingar, vår moral, våra andliga upplevelser och våra kroppsensationer. Allting finns egentligen inom oss, i själen, eftersom det är här vi upplever det. Och själen upplevs alltid här och nu.

Själen kan upplevas som ljus och genomskinlig, lättflytande, och formbar, flexibel. Men kan ofta i stället upplevas som mörk och fast, fylld av olika hinder. Såsom självbilder, objektrelationer, upphakningar, minnen av tidigare svårigheter, skuldkänslor, självförebråelser, trauman, inre kritiker etc. Och vi tenderar att identifiera oss med alla dessa minnen och svårigheter.

Läran som lärs ut på Ridhwan School syftar till andligt uppvaknande, som man menar förutsätter psykologisk genomarbetning av olika hinder för själen. Om inte den andliga utvecklingen på så sätt integreras med psykologisk genomarbetning, så blir det inget reellt uppvaknande, utan ett s k bypass, där man fortfarande styrs av sina omedvetna begär t ex.

För att bearbeta dessa själshinder har man hjälp av att man mediterar med fokus på närvaro, och att man tränar på att identifiera närvarons olika så kallade kvaliteter. När man mediterar och upplever närvaro är det en känsla av att kroppen, ofta successivt, fylls ut inifrån. Känslan börjar ofta i magen (Kvinnor kan ibland tro att de är gravida). Känslan kan upplevas neutral men övergår ofta i en känsla av kärlek i bröstet. (Kärleken känns ofta universell, alltså inte något specifikt fokus, och kan bli mycket stark och upplevas som närmast gudomlig.)

Kärlek är en av många olika kvaliteter som brukar infinna sig när man väl börjat bli närvarande. Det kan vara t ex glädje, styrka, vilja, stillhet, medkänsla m fl. Det är som att närvaron förser själen med de kvaliteter själen behöver för att leva sitt liv. Kvaliteterna dyker upp när de behövs. Ju mer ljus och transparent själen blir, desto mer dyker kvaliteterna upp och inspirerar vårt liv. Detta gör att själen blir än mer fylld av ljus, och mer lättflytande, rörlig och växer till och mognar.

Det blir också alltmer tydligt hur allting hänger ihop; såsom i bilden ovan från hur verkligheten uppfattades i antikens Grekland. Vi är ett med varandra och naturen och den universella kärleken finns där hela tiden men vi har inte uppmärksammat den. Kanske som vi brukar säga om fiskens relation till vattnet.

MITT NUVARANDE ARBETE MED ANALYSANDER

Med de analysander som är intresserade brukar jag till att börja med använda en del av sessionerna till att träna meditation, som innebär att koncentrera sig på en förnimmelse i taget, såsom; förnimmelsen av andningen i magen eller i näsborrarna, förnimmelsen av syn, hörsel, tankarna osv. Så småningom övergår vi till kroppsskanning, där vi koncentrerar oss på att känna förnimmelserna av kroppens olika delar inifrån, som så småningom övergår i något, jag skulle vilja kalla själsskanning, där analysanden uppmärksammar, och berättar om vad som än dyker. Det må vara tankar, känslor förnimmelser i kroppen osv.

Det vanliga är att denna träning sker under en lång tidsperiod eftersom hos många analysander tar det lång tid att lära sig att koncentrera sig på en förnimmelse i taget. Det som ofta dyker upp är tankar i massvis, som gör att man tappar fokus. Dessa tankar kan man ofta uppleva som ett försvar mot närvaron i kroppen. När man tränat på att, gång på gång, återgå till förnimmelsen, och att kunna vara med den, dyker ofta minnen, känslor, ångest m m upp. Detta bekräftar t ex Reich´s teorier om att kroppen (kroppspansaret) används som försvar mot det som vi inte vill veta. Det som dyker upp är sådant som har varit förmedvetet eller omedvetet. Dvs sådant som vi har trott, inte varit bra för oss att ha kontakt med.

Men nu har vi möjlighet att tillsammans ta hand om det som dyker upp! Alltså kommer det psykoanalytiska och terapeutiska arbetet att få en genväg till det omedvetna. Tankarna är ju ofta annars oändliga i sin omedvetna önskan att hålla det obehagliga borta.

Men vägen till friheten, den sanna livsglädjen och uppvaknandet (enligt bland annat Carl Jung) går via svårigheterna.

Allra tydligast blir detta med personer som blivit utsatta för kroppsliga och sexuella övergrepp. Motståndet och försvaren som dyker upp vid tillämpandet av detta arbetssätt blir mycket påtagliga. Men det som dyker upp om man tar lång tid på sig, med medkänsla och tålamod, är kroppsliga minnen och känslor som varit omedvetna, men som när de går att bearbeta tillsammans, är möjliga att leva med. Och som kan frigöra kroppen och själen.

När analysanden börjat lära sig meditation och kropps-och själsskanning övergår vi ofta till att praktisera detta tillsammans.

Instruktionen till analysanden är i stort densamma som vid vanlig psykoanalys, dvs att associera fritt, med tillägget att dessa associationer inkluderar allt som man blir medveten om. Det kan då vara tankar och känslor, vad man ser hör och känner och förnimmer i olika delar av kroppen, impulser, önskningar, rörelser osv. Viktigt att inte stanna vid bara tankar.

Ofta kommer analysanden i kontakt med olika förnimmelser i olika delar i kroppen, och brukar då bli instruerade att andas in i det aktuella området, och vara med förnimmelsen, vilket i många fall gör att olika s k hinder dyker upp såsom t ex objektrelationer, som i sin tur hänger ihop med upplevelser i det förflutna, men som ofta tar sig uttryck i relation till en viktig person i nuet. Genom att prata om detta och visa det uppmärksamhet och intresse, får analysanden ofta en slags distans till upplevelsen. Det liksom öppnar upp i själen, och det brukar kännas hoppfullare bara av detta.

Med de analysander som är intresserade uppmuntrar jag dem till att träna dagligen på meditation och/eller själsskanning. Och att fortsätta med det efter det att vår kontakt avslutats. Detta eftersom det är påtagligt att den andliga närvaro som vi kan uppnå med detta arbetssätt är en färskvara. Livet i vårt stressade samhälle gör oss stressade (vilket medför att vi återupprättar vårt kroppspansar och andra försvar) åter och återigen om vi inte upprätthåller vår träning.

Jag brukar ofta berätta hur min dagliga träning går till: Jag brukar avsätta en till två timmar till själsskanning. Oftast på morgonen, direkt efter uppvaknandet.

För att kunna göra det behöver jag hitta en bekväm ställning, som fungerar under så lång tid. Själv brukar jag ligga med ett par kuddar under huvudet och en eller ett par kuddar under knän/ben. Denna position skiljer sig från hur jag ligger när jag sover, vilket brukar underlätta. För egen del har jag, som jag berättat tidigare, övat så mycket på kroppsskanning att jag i denna position, ofta omgående, får kontakt med ”varenda cell” i kroppen och en påtaglig närvaro. Men minst lika ofta börjar det med att olika plågsamma händelser från drömmar eller föregående dag dyker upp. Och då gör jag så att jag låter dessa upplevelser ta den plats de behöver. Ibland dyker det upp sådant som jag gjort fel tidigare i livet och sådant jag skäms för. Det är viktigt just att låta allt sådant få ta plats. Det kan ofta ta kanske en timme att vara med detta; att liksom låta det koka ihop. Efter att sådant tagit den tid det behöver (ibland behöver det återkomma många gånger); så,ofta ganska plötsligt ;dyker det upp närvaro och olika kvaliteter såsom, t ex lugn, glädje, frid, jämnmod osv, ibland lycka upprymdhet osv, ofta kärlek, berusande kärlek och impulser av olika slag, som jag tränar på att bara vara med utan att behöva göra något. Den här träningen på att kunna vara med vad som än dyker upp, och min alltmer starka förvissning om att den andliga närvaron alltid finns där, gör att min känsla av tillhörighet till alltet och min trygghet har ökat betydligt.

Den andliga väg jag nu försökt beskriva har kompletterat de psykoanalyser som jag tidigare gått i så att jag fått kontakt med viktiga områden som tidigare varit omedvetna. Vilket medfört att jag numera , med de analysander som är intresserade, inkluderar även den andliga dimensionen i mitt arbete som psykoanalytiker och psykoterapeut . Med de analysander, som av olika skäl, inte är intresserade av andlighet, känns arbetet ändå påtagligt mycket roligare, kanske framför allt för min nyfikenhet och glädje i arbetet har ökat alltmer.